Äntligen, är jag tillbaka hemma (sorry, petite Polonaise, it's late already). Efter jobbet gick jag till hos Marie-Christine. Jag hade bara tid att hälsa henne att jag hade sin bebis i mina armar. Den här tjejen låter aldrig mig att andas. Vad hennes bebis är jättesöt med hennes blont hår, har lika vackra stora blå ögon än mamman. Jag undrar varför Alison (bebisen) skrattade hela tiden med mig -alla bebisar skrattar när de ser mig. Det är en livets mysterium (som tjejer). 
                                          

Jag ville så att min syster var en bebis för evigt (min kära lillasyster var världens vackraste bebis med hennes änglalika ansikte, hennes lilla näsa och (mellan)blonda lockar). Tyvärr höll mina föräldrar absolut inte med mig.

               

Vi pratade bla bla bla... Marie-Christine och hennes make "tvingade" mig att äta middag med dem och kolla fotbollsmatchen på tv. Det ville jag inte (hade bråttom att vara på nätet) men Marie-Christine bad mig att ta hand Alison under hennes make gick för att köpa bröd och bebismat. Oh, hon bad mig också att byta bebisblöjor och matade den lilla söta ängeln (Nostalgi, nostalgi).

                 

Nu ska jag reflektera på mina svar och läsa lite i min säng. Hoppas du har en lovely natt, chère petite Polonaise - Dobranoc !